Gnäll, gnäll och gnäll.

Igår var det inte roligt att vara Tuva (lite mindre roligt att vara Tuvas mamma också). Hon bara gnällde hela dagen, hade svårt att sova och var egentligen inte nöjd hur jag än gjorde. Lite mindre gnällig när hon satt i min famn, med betoning på lite. Men jag ska inte klaga. Hon har sina gnälliga stunder varje dag men sällan som igår, hela dagen. Tyvärr var natten till igår inget bra och inte heller denna natt har varit bra. Jag är ju så van med att hon sover hela nätterna så jag tycker att alla avikelser från det beteendet är bedrövliga. Jag = bortskämd? Nej då :). Inatt vaknade hon först vid 00.20 ungefär, inte ledsen men lite orolig. Hon somnade dock om efter lite vaggande och istoppande av nappen typ 20 gånger. Sen att jag inte kunde somna om efter detta är en annan historia. 03.40 var det dags igen och då hade jag PRECIS somnat om. Denna gång orkade jag inte ens försöka utan hon fick komma över till min säng och äta. Men nu sover hon ju länge imorgon bitti tänkte jag. Men nej det gjorde hon inte. Strax innan 7 slog hon upp sina blå.

Det är verkligen bara att gilla läget, man har ingen möjlighet att bestämma och det märkliga är att det inte spelar någon roll, man gör det så gärna för henne. Känner man någon gång en uns av irritation (och det GÖR man) så behöver man bara titta på henne när hon fyrar av något av sina megaleenden och så smälter hjärtat till en liten pöl och ögonen svämmar över av tårar... finaste!

Nu sover hon i vagnen. Jag har till och med gjort det förbjudna: sovit middag. Jag är aningen orolig att jag inte kommer kunna sova inatt på grund av detta men jag hade inte orkat med dagen annars misstänker jag.