På måndag (alltså på BF 4/8) vaknade jag på morgonen och upptäckte att jag blödde litegrann. Väckte Mattias och berättade för honom att jag blödde men vi bestämde att vi skulle avvakta med att ringa förlossningen. Mattias gick och jobbade och jag upptäckte efter några timmar att jag fortfarande blödde, det var inte mycket och lite slemblandat men jag tänkte att det var lika bra att ringa förlossningen och höra bara. De sa att det lät helt normalt och förmodligen ett tecken på att förlossningen var på gång... LÄSKIGT!!!
Jag ville ha något att pyssla med under dagen så jag hängde med systrarna med barn till Mulle Meck parken i Järvastaden. Kände där att det drog en del i magen, som lätt mensvärk och magen kändes tung och det drog neråt väldigt mycket. Vi begav oss därifrån när ett enormt regnoväder drog in och Sara stannade och tog en snabbfika. Ungefär samtidigt som hon och barnen gått hem kände jag den första värken, klockan var c:a 18.00. Vi beställde hem pizza, tänkte att det var lika bra att "ladda" lite ifall det nu var på gång. Kände några fler värkar under kvällen och ägnade tiden åt att förbereda eventuell hundvakt under natten. Ringde Ida och frågade om hon kunde vara backupp och beklagade mig då över att jag inte hunnit åka och handla godis, dryck och mat till förlossningen...och 20 minuter senare hör jag någon tjoa utanför balkongen och där står Ida med en hel påse med godis, mat, dryck och tidningar... Söta Ida!!! Gick iaf. och la mig i god tid, tänkte att jag nog behöver all vila jag kan få!!!
Under natten fortsatte värkarna att komma då och då, i början inte speciellt regelbundet. Hade dock svårt att sova men jag var trött och sov mellan värkarna, än så länge gjorde det inte speciellt ont. Vid 4-tiden på morgonen började jag klocka värkarna och de var då regelbundna och kom var 10:e minut. Jag skickade iväg Mattias till jobbet eftersom det kändes som om det var en bra bit kvar, varnade dock honom om att jag förmodligen ville att han skulle komma hem om jag fick mer ont. Mamma ringde på morgonen och berättade att hon tänkte ta bussen hem från landet så hon kunde passa Dumle, hon undrade om jag ville ha sällskap och det ville jag gärna! Vi bestämde att hon skulle stanna över natten oavsett om vi behövde åka in eller ej. Hon kom strax innan lunch och det var skönt med sällskap! Hon vallade mig runt på en promenad med Dumle i ösregn, men det var jobbigt och gjorde ont. Därefter lagade hon lunch åt mig och på eftermiddagen kollade vi på film och jag försökte vila lite, viket var svårt eftersom värkarna nu ökat i styrka. Jag ringde till förlossningen och pratade med en jätte trevlig barnmorska. Hon tyckte att det lät som om jag kunde avvakta ett tag till och sa åt mig att ringa igen när jag upplevde att jag hade så ont att jag hade svårt att tala under en värk. Hon sa dock att jag gärna fick komma in tidigare om jag kände att det inte gick att vara hemma, men jag sa att jag stod nog ut en bra stund till. Mattias kom hem vid 17.30 och då hade jag rejält ont och c:a 5 minuter mellan värkarna. Mattias duschade och vi packade klart det sista i BB-väskan medans mamma lagade middag åt oss. Efter middagen upplevde jag det som om värkarna kom hela tiden och vi bestämde oss för att åka in på en kontroll. Vi pussade mamma och Dumle hej då, packade in oss i bilen och åkte till KS.
Väl inne på sjukhuset fick vi träffa samma barnmorska som vi pratat med på telefon. Jag fick först lämna ett urinprov och vi blev sedan invisade på ett undersökningsrum. På väg dit träffade jag på två doktorer som jag jobbar med, de önskade lycka till och jag sa att jag hoppades att jag inte skulle ha behov av att träffa någon av de under förlossningen. Barnmorskan kopplade upp mig till en CTG kurva samt lyssnade på bebisen hjärtljud som låg mellan 130 och 140 slag/minut. Hon gjorde sedan en vaginal undersökning och konstaterade att jag var öppen 4 cm och att vi var välkomna att stanna kvar på förlossningen, nu var det verkligen på allvar!!! Vi fick ligga kvar på undersökningsrummet i c:a 45 minuter, det var fruktansvärt varmt och jag svettades som en gris. Jag var dessutom tvungen att halvligga på rygg, något som jag inte gjort på väldigt länge och det var jobbigt för både rygg och rumpa. Tillslut kom barnmorskan tillbaka och sa att nu fanns ett förlossningsrum ledigt till oss, jag fick byta om till patientskjorta och snygga nättrosor och sedan gick vi över till förlossingsrummet.
Klockan var nu c:a kvart i nio och vi fick träffa en barnmorska som alldeles strax skulle gå av sitt pass. Hon informerade oss om allt och visade vart lustgasen fanns och hur jag skulle använda den. Mattias gick ut till bilen för att hämta BB-väskan och upptäckte då att vi glömt vår påse med mat, godis och dryck. Jag tyckte att Mattias kunde åka hem och hämta den, vilket han tyckte var onödigt, jag lyckades dock övertala honom och han åkte hem och lämnade mig ensam en liten stund.
Här kommer vi på att vi inte tagit NÅGRA bilder på magen, bäst att passa på!Det dröjde ett bra tag innan jag provade lustgasen, jag satt i en fåtölj och löste korsord och hann inte upp i tid (lustgasen ska man börja andas in strax innan värken kommer) men det gick bra att andas igenom värkarna. Det dröjde inte speciellt länge innan jag blev trött, jag hade ju inte sovit på hela natten innan så jag gick och la mig på sängen. Där fanns ju lustgasen och den fungerade verkligen kanon! Enligt personalen skulle den inte direkt ta bort smärtan men den skulle göra så man blev avslappnad, och det spelar egentligen ingen roll på vilket sätt den fungerade men bra var den! Barnmorskan som kom på natten gav mig akupressur på ryggen och det var gudomligt skönt, hon visade även Mattias vart på ryggen han skulle massera. Kvällen fortlöpte på det sättet, jag låg i sängen och halvsov mellan värkarna och andades lustgas. Mattias satt i en fåtölj bakom och kom och masserade på ryggen och höll i handen när jag sa till. Värkarna kom fortfarande lika ofta men de gjorde mer ont.
Lustgas är bäst!
Timmarna gick, trots smärtan, väldigt fort. Någon gång vid ett-tiden på natten frågade barnmorskan om vi skulle se efter om det hänt något, det vill jag gärna och hoppades på att jag öppnat mig flera cm till. Jag hade dock bara öppnat mig ynka 1 cm till (totalt 5 cm) trots att jag hade haft rejält ont! Barnmorskan tyckte att det var dags att spräcka hinnorna, men hon sa att om de gjorde det skulle jag få mycket mer ont och hon undrade om det började bli dags för epidural. Jag sa att det ville jag gärna. Narkosdoktorn kom efter c:a 30 minuter och efter att ha försökt och misslyckats att sätta den 3 gånger sa hon att hon skulle ringa på sin överläkare som skulle komma och göra ett försök. Han var dock upptagen och kunde inte komma direkt. Efter detta börjar det bli lite suddigt för mig, jag minns att jag hade jätte ont men någon korrekt tidsuppfattning har jag inte, så här har jag tagit hjälp av förlossningsjournalen. Vid 02.30 var jag fortfarande bara öppen 5 cm så barnmorskan bestämmer att vi spräcker hinnorna trots att jag inte hunnit få någon epidural ännu. Efter detta får jag ännu mer ont, minns att jag tillslut bara ligger i sängen och gråter när narkosdoktorn äntligen kliver in genom dörren. Han ber så hemskt mycket om ursäkt att det dröjt så länge men han hade varit upptagen med ett trauma, jag säger att jag vet hur det kan vara men känner mig mycket lättad att han äntligen är där! Han har det inte heller så lätt att sätta epidural på mig och lyckas först efter 2 eller 3 försök. Själva sticket känner jag inte men det ilar när han för in katetern, tillslut sitter den där och jag får en testdos smärtstillande till att börja med.
Dags för epidural! I den här ställningen satt jag i vad som känns som flera timmar.
Det tar väl c:a 20 minuter efter jag har fått epiduralen tills jag är helt smärtfri, jag känner ingenting inte ens något tryck som personalen pratar om att man kan känna. Undersköterskan förslår att vi ska passa på att vila när vi har chansen och bäddar ner Mattias i en saccosäck på golvet medans jag sover i sängen. 2 timmar senare har jag fortfarande inte ont, barnmorskan kommer och undersöker mig igen och denna gång är jag öppen 10 cm! Nu kommer bebisen närsomhelst säger hon och jag känner att jag börjar bli nervös. Det är ju själva krystandet som jag har känt mig mest nervös inför, hur det kommer kännas och om jag kommer göra rätt osv. Tiden går och jag börjar få lite ont, säger till och barnmorskan kommer och fyller på epiduralen. Blir lite nervös att krystvärkarna bara ska komma utan förvarning och frågar barnmorskan om det kommer vara så, upplever dock inte att jag får något svar på den frågan. Vid sju går nattpersonalen av sitt pass och jag har fortfarande inte speciellt ont.
Dagpersonalen kommer och presenterar sig och säger att nu är det inte långt kvar. Strax därefter börjar jag få ont igen och barnmorskan säger att nu fyller vi inte på någon mer smärtlindring så att jag ska känna krystvärkarna. Smärtan eskalerar fort och vid tjugo över åtta ber jag Mattias ringa på personalen för då har jag ONT!
08.25 står det i min journal att jag börjar krysta. Det gör fruktansvärt ont hela tiden och jag känner inte när jag har en värk. Barnmorskan säger åt mig att dra in hakan i brösten, hålla kvar luften inne och trycka på. Hon trycker sina fingrar någonstans i mitt underliv och säger åt mig att försöka trycka bort de. Jag försöker att vrida mig för att smärtan ska lätta men det gör så ont hela tiden, perosnalen undrar om jag vill ligga på sidan med en fot i benstöd och det vill jag gärna men när de kommer med benstödet klarar jag inte av att röra på mig. Jag halvsitter i sängen med Mattias på min högra sida och personalen håller i mina ben. De säger hela tiden att de ser huvudet och att jag gör rätt men jag upplever inte att det händer något bara att det gör så fruktansvärt ont och jag känner inte heller det där trycket neråt som alla talar om att man ska känna. Barnmorskan får säga till mig när jag har en värk och ska trycka. Antar att det är epiduralen som fortfarande sitter i. Jag håller kramaktigt i Mattias hand och gör honom ganska illa, av någon anledning borrar jag in mina naglar i hans hand... De fortsätter att säga att huvudet är på väg, och plötsligt säger de att nu är halva huvudet ute, de säger åt Mattias att titta och att nu får jag inte krysta utan ska försöka andas ut resten av huvudet. Barnmorskan säger att nu kommer det svida till i underlivet men jag känner bara av värkarna och helt plötsligt är hela huvudet ute. Nästa värk tryckte jag på och helt plötsligt kommer bebisen ut och upp på mitt bröst, slemmig, varm och grå.
Alldeles färsk liten Tuva.
Jag gråter, mest av lättnad och hör att Mattias snörvlar brevid mig, undersköterskan frågar om vi ska titta vad det blev och lyfter upp bebisen mot mig och då ser jag att det är en TJEJ! Nu gråter både jag och Mattias (eller Mattias fick tårar i ögonen enl. honom). Jag upplever inte att smärtan släpper som alla säger att den ska göra, men några minuter efter hon är född krystar jag ut moderkakan och efter det släpper smärtan mer och mer. Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag inte spruckit speciellt mycket hon syr dock c:a 7 stygn på flera olika ställen, nästan bara på insidan. Medans hon syr ringer jag allihopa som såklart undrar varför det dröjt så länge...
Att föda barn var utan tvekan de smärtsammaste jag varit med om, kvinnor överdriver verkligen inte när de pratar om förlossningar. Men trots detta är det nog ändå den underbaraste upplevelse jag varit med om. När jag ser tillbaka på förlossningen är jag jätte nöjd! Ja det tog lång tid, och det gjorde fruktansvärt ont men jag är så glad och stolt över att jag fick ut henne helt på egen hand (såklart med stöttning av både personal och framförallt Mattias). Jag var innan lite orolig över hur jag skulle uppleva det att vara patient, men jag kände mig så trygg och omhändertagen på förlossningen med all denna kompetenta och jätte gulliga personal. Om man hade frågat mig direkt efter förlossningen om jag skulle föda fler barn hade nog svaret blivit blankt nej... men nu en vecka senare har minnet av smärtan börjat blekna, och insikten om att jag fått en liten dotter börjar sjunka in... Så jag får nog ändå säga att jag trots allt tror att det blir fler barn.
Nu har det alltså gått snart 7 veckor sen Tuva föddes. Minnet av smärtan har nästan helt bleknat bort och kvar är bara känslan av att det var en underbar upplevelse. Jag kommer defenitivt föda fler barn, många fler barn!
1 kommentar:
Åh så underbart! Längtar lite till jag får föda ett till barn, när det nu blir.. :-)
Skicka en kommentar